I morse ringde min telefon vid 4.30-tiden på morgonen. ”Är det en ny terrorattack?”, var min första tanke. Nej, det visade sig att det brann i en skyskrapa i norra Kensington i västra London. Redaktören på SVT:s Rapport frågade om jag kunde åka dit och vara med på Skype inom en timme. Jag kollade på mobilen var det brann och beställde en Uber.

Så här tidigt på morgonen var det knappt någon trafik alls och det tog mindre än en kvart för mig att ta mig upp till Latimer Road. Under tiden i taxin läste jag på så mycket jag kunde på BBC, Sky News och The Guardian. När vi hade flera kilometer kvar av resan utbröt plötsligt chauffören ”Oh my god!”. Jag tittade ut och såg det 24 våningar höga Grenfell Tower helt insvept i lågor och rök. Då bebyggelsen i övriga området är ganska låg framträdde skyskrapan som ett flammande eldinferno mot himmelen. Jag hade svårt att ta in vad jag såg. Huset är ett bostadshus och det hade börjat brinna mitt i natten. Det måste finnas hundratals personer där inne som legat och sovit när branden bröt ut. Hur många har inte dött nu i natt?

Stora delar av området kring Grenfell Tower var avspärrat. När vi åkte på en motorvägsbro förbi Westfield Mall i White City hade ett 10-tal bilar stannat vid väggrenen för att titta på branden. Min chaufför trodde det skulle bli svårt att ta sig närmare och sa att jag knappast kunde få en bättre översikt. Jag klev därför av där mitt på motorvägen. 15 meter upp i luften ovanför Latimer Road hade jag fri sikt över eldinfernot.

Trots att jag var några hundra meter bort kunde jag höra explosioner och se stora delar lossna från huset och falla till marken. Stora askflingor dalade ner och landade på mina axlar och händer, som blev svarta av sot. Ganska snart spärrade polisen av motorvägen. Helt plötsligt hade jag de åtta filerna för mig själv. Den övergivna motorvägen täcktes snabbt av svart aska och påminde om en dystopisk framtidsvision.

Jag medverkade live i Gomorron Sverige, Rapport och SVT:s livesändningar på webben om vartannat och var 100 procent fokuserad på att ta reda på så mycket som möjligt om vad som hade hänt och vad som skedde just nu. Det var svårt att bearbeta all information känslomässigt. Tydligen fanns det fortfarande folk vid liv inne i skyskrapan som ropade efter hjälp.

När det blev ett uppehåll på 40 minuter mellan sändningarna beslutade jag mig för att att ta mig närmare branden. Problemet var att jag befann mig mitt på en motorvägsbro. Trots att jag var precis ovanför Latimer Road sa Google maps att det skulle ta 38 minuter att gå dit via Westfield Mall och tillbaka. Det hade jag verkligen inte tid med. Att hoppa ner 15 meter var inte heller ett alternativ. Jag gick längs motorvägen och kom tillslut till en plats där det ”bara” var 2-3 meter ner till marken på andra sidan. Jag hoppade upp på muren och ner i gräset på andra sidan. Därifrån var det bara några minuter till avspärrningarna.

Där stod kamerateam, brandmän och poliser om vartannat. Många privatpersoner hade kommit dit med mat och dryck till behövande. Boende i området stod chockade och såg på hur det fortfarande brann i skyskrapan. Brandmännen försökte släcka elden med sina vattenslangar. Men vattenstrålarna nådde inte ens upp till hälften av huset. Flera av de jag pratade med på plats kände personer som bodde i huset. De var där för att leta reda på dem, eller åtminstone försöka ta reda på om de fortfarande var vid liv. Några unga tjejer hade sett flera personer hoppa från skyskrapan för att undkomma elden. Länge syntes personer i fönstren ropa desperat efter hjälp och blinka med mobiler och ficklampor för att påkalla uppmärksamhet. Men då i stort sett alla 24 våningar stod i lågor, fanns det inte mycket att göra för att rädda dem.

Jag medverkade i Rapport och Gomorron Sverige om vartannat. I min sista sändning runt klockan 9 engelsk tid, fanns det uppgifter om att runt 50 personer tagits till sjukhus och minst sex personer omkommit. Troligtvis skulle den siffran stiga. Exakt hur många som befann sig i huset var oklart, men då det rörde sig om en skyskrapa med 120 lägenheter så handlar det om flera hundra personer. Efter att ha hört vittnesmål om alla personer instängda i huset och sett de stora flammorna som fortfarande slog ut, tänkte jag att dödssiffran kunde bli riktigt hög.

Efter sista sändningen köpte jag min första kopp kaffe för dagen och satte mig ner. Det var först då jag släppte jobbet och tog in känslomässigt det jag sett och hört. Framför mig rasade branden fortfarande i Grenfell Tower. Brandmännen jobbade desperat med släcknings- och räddningsarbetet. Vid det här laget kan ingen som är kvar därinne fortfarande vars vid livet, tänkte jag. Sen började jag gråta.

Trots att jag jobbat som journalist i tio år och bara de senaste månaderna bevakat två terrordåd i London har inget berört mig lika illa i jobbet. Det som fick det att brista var historien om den desperata föräldern som kastade ner sin bebis från nionde eller tionde våningen för att den skulle undkomma lågorna. Jag har själv två små barn. Vad krävs inte för att man ska kasta ner sina barn från tio våningar? Hur skulle jag själv reagera om jag var instängd i en övertänd skyskrapa med min familj, utan en möjlighet att komma ut?

När jag skriver det här har det precis kommit uppgiftet om 12 döda. Jag befarar att den siffran kommer att bli betydligt högre. Men jag hoppas verkligen att de flesta trots allt lyckades ta sig ut ur huset innan de fastnade i eldinfernot. Synen av den övertända skyskrapan kommer att stanna kvar hos mig länge.

Här är en sammanfattning av mitt vittnesmål för SVT.