Idag har det gått ett år sedan den fasansfulla branden i 24-våningshuset Grenfell Tower i västra London ägde rum då 72 personer omkom. Katastrofen är på många sätt fortfarande ett öppet sår för många London-bor. Framför allt för de som bor i Notting Dale, det fattigare området norr om Notting Hill, där Grenfell Tower fortfarande står kvar. Nästan alla i Notting Dale känner någon som omkom i branden, eller någon som bodde i huset men överlevde.

Inför ettårsjubileet av den tragiska händelsen har höghuset klätts in i vit plast med gröna hjärtan och budskapet ”Grenfell – forever in our hearts”. Men fram tills alldeles nyligen stod Grenfell Tower helt oskyddat som ett utbränt skelett. Det sågs från flera kilometers avstånd. Varje gång jag såg huset drogs jag tillbaka till natten för nu precis ett år sedan.

Jag blev då väckt mitt i natten av en redaktör på SVT:s Rapport som sa att det brann i ett höghus i Kensington. Hon undrade om jag kunde medverka live därifrån inom en timme. Jag sa snabbt ja och kastade mig in i en taxi. Jag kunde inte i mina värsta mardrömmar föreställa mig vad som väntade. Redan i taxin på vägen dit såg jag hur Grenfell Tower lyste upp natten likt en gigantisk fackla. ”This is bad. This is really bad”, sa min chaufför. Jag nickade bara tyst för mig själv.

På plats var det stora avspärrningar, mängder av brandbilar, brandmän, poliser, kamerateam och chockade grannar om vartannat. Jag fick reda på att människor fortfarande var vid liv högt uppe i höghuset. De viftade med vita lakan för att få hjälp. Men det fanns inget att göra. De skulle inte överleva natten. I desperation kastade vissa föräldrar ut sina barn genom fönstren i förhoppningen att de skulle kunna räddas från lågorna och den giftiga röken. Allt det här försöker jag ta in, samtidigt som jag ska vara professionell och medverka live i tv under flera timmar med bara några korta avbrott.

Efter att den sista sändningen var klar började jag ta in vad jag hade sett och hört under natten. Jag bröt ihop i tårar. Sen satte jag mig på bussen hem och somnade så fort jag la mig ner på soffan. De kommande dagarna var oerhört speciella i London. Det var så mycket sorg och vrede hos folk över hela staden. Theresa May buades ut av folkmassorna när hon kom till Grenfell Tower utan att prata med vare sig anhöriga eller drabbade. Ett tag trodde jag att det skulle bli nya upplopp, likt de som ägde rum i den brittiska huvudstaden 2011. Så blev det inte, men ilskan och misstron mot myndigheterna i Notting Dale är fortfarande stor ett år senare.

Under lång tid innan branden hade de boende försökt uppmärksamma de styrande i Chelsea och Kensington att de var oroade över brister i brandsäkerheten. Men inget gjordes åt saken. Så sent som 2016, alltså bara ett år innan branden, avslutades en omfattande renovering där Grenfell Tower fick en ny fasadbeklädnad och isolering. Enligt uppgifter valdes en billigare och mer brandfarlig isolering, något som troligtvis bidrog till att brandförloppet blev så intensivt som det blev.

Det finns fortfarande nästan 300 höghus runt om i landet med liknande isolering. Kostnaden för att byta ut isoleringen mot ett mindre brandfarligt material kommer troligtvis bli runt en miljard pund, eller över tio miljarder kronor. Regeringen har avsatt 400 miljoner pund för att byta ut isoleringen i ungefär 150 höghus som är council estates, alltså som tas om hand av kommunen. När det gäller privata bostadsrätter är det ännu oklart vem som ska stå för kostnaden, byggbolagen eller de enskilda ägarna till lägenheterna. Man kan bara föreställa sig hur det känns att bo i ett sådant brandfarligt höghus efter allt som har hänt.

Länge drog jag mig från att göra något journalistiskt inför årsdagen av branden. Förutom obehaget att bli vittne till en omfattande katastrof på nära håll har jag också känt en skuld för att jag inte gjorde mer på plats. Den natten och morgonen kom det människor från hela London med filtar, frukt och vatten för att hjälpa drabbade på plats. Jag var särskilt imponerad över hur muslimska och kristna grupper snabbt var på plats för att hjälpa sina medmänniskor. Det långt innan liknande hjälp kom från officiellt håll. Själv stod jag ”bara” och pratade in i min kamera medan Grenfell Tower var övertänt och människor fanns omkring mig i uppenbart behov av hjälp.

Jag var rädd för att åka tillbaka till området och säga att jag var på plats förra året för att rapportera, samtidigt som jag skulle höra hur de berättade om allt de gjorde för att hjälpa sina medmänniskor. I veckan bestämde jag mig ändå för att åka tillbaka till Notting Dale. Jag pratade med en kvinna som bott i Grenfell Tower och flytt lågorna. Jag pratade med en man som förlorat sex nära familjemedlemmar och ständigt var rädd att en ny brand skulle bryta ut. Jag pratade med en kvinna vars dotter gick i samma klass som flera av barnen som dog i branden.

Allt var väldigt tungt att höra. Samtidigt sa alla jag pratade med att de ville bli lyssnade på. ”Politikerna måste börja lyssna på vad vi har att säga”, hörde jag gång på gång. Till slut landade jag i känslan att jag och andra journalister trots allt fyller en viktig funktion. Vi är på plats och lyssnar på de som vill prata. Vi för ut deras budskap till miljontals människor över hela världen. Förhoppningsvis kan det leda till att en liknande katastrof undviks i framtiden.

I morse var jag med i SVT:s Morgonstudion och pratade om årsdagen av branden i Grenfell Tower. Det hela började dock med ett snack om Englands uppladdning inför fotbolls-VM.