Brexit närmar sig för varje dag som går, utan att man nödvändigtvis blir klokare för det. Igår var det på nytt en omröstning i det brittiska underhuset och med knapp marginal röstade parlamentet emot att lämna EU utan ett avtal på plats, oavsett när i tiden det är.

Idag vaknade Storbritannien upp till ytterligare en dag av kaos i brittisk politik, där ingen vet vad som kommer hända om bara två veckor. Senare idag ska parlamentet rösta om en eventuell förlängning av Brexit-utträdet. Även om de röstar ja till det, vilket de förmodligen gör, måste samtliga EU-länder godkänna ändringen innan den 29 mars för att det ska bli förlängning. Annars kan det trots allt fortfarande bli en helt avtalslös Brexit om bara två veckor.

Inför omröstningen för 2,5 år sedan var tonläget högt och frågan var polariserande för hela Storbritannien. Kollar man på hur det ser ut i parlamentet, så buar och hånskrattar politiker öppet åt varandra, men så ser det inte ut i samhället i stort. Det är klart att Brexit är något som har splittrar samhället. Framför allt mellan olika grupper, som äldre mot unga, eller stad mot landsbygd. Men det leder sällan till öppna gräl.

Varje dag står det folk utanför parlamentet och demonstrerar både för en hård Brexit och för en andra folkomröstning. Trots högljudda debatter, skulle jag ändå säga att stämningen mellan de olika lägren är ganska god och man hyser en respekt för den andra gruppens åsikter. Efter första gången Theresa Mays förslag röstades ner i januari bröt till exempel båda grupper ut i ett gemensamt jubel. Något som känns ganska talande.

Igår var jag ute på stan och pratade med en del folk om hur pass känslig Brexit-frågan är för dem. De flesta verkade inte diskutera Brexit alls utan var mest trötta och uppgivna över situationen. Något som var intressant att höra var att nästan alla bara umgicks med människor som röstade likadant som de själva, oavsett om de röstade stanna eller lämna. När jag frågade om de skulle kunna tänka sig att vara vän med någon på motståndarsidan svarade de flesta ja, trots det hade alltså få vänner i den grupperingen.

De flesta jag pratat med som vill lämna EU tycker att motståndarsidan måste sluta vara dåliga förlorare och acceptera att det blir en Brexit. De som vill att Storbritannien ska stanna i EU känner sig för det mesta ganska uppgivna och vill bara få det överstökat. Även om vissa så klart har fått upp vittringen för en andra folkomröstning. Men något i stort alla är överens om är att politikerna måste ta sig själva i kragen och lösa det här.

Brexit är helt klart ett känsligt ämne. Det nämns i och för sig nästan alltid på sociala tillställningar. Men man pratar då mer om själva kaoset och att man fortfarande inte vet hur Brexit kommer gå till. Sedan känner nog folk av stämningen lite. Om man mot förmodan umgås med någon med motsatt åsikt, undviks ofta samtalsämnet helt. Men även om man bara umgås med likasinnade, så finns ju alltid släkten som man inte kan välja på samma sätt som sin kompiskrets. Efter folkomröstningen för två år sen fick nog många en chock över att en familjemedlem röstade annorlunda än en själv. Det har nog blivit en del slitningar och hätska diskussioner, men idag tror jag att de flesta undviker att ta upp frågan på släktmiddagen för att det inte ska bli dålig stämning.

Tidigare i morse var jag med och pratade om det här i SVT:s Morgonstudion.