Enligt Januariavtalet kommer Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Framöver ska fristående aktörer rusta arbetssökande för lediga jobb och få ersättning efter resultat. Storbritannien testade under en period en liknande modell, men har sedan dess tagit ett steg tillbaka.

Välgörenhetsorganisationen Shaw Trust har sitt kontor på första våningen i ett kontorshus i centrala Birmingham. En måndagsförmiddag i mars är det färre arbetssökande än handläggare på plats här i de ljusa och fräscha lokalerna. En som är här är Mohammed Khan som deltar i det nyligen startade Work and Health Programme.

Det var Mohammeds personliga handläggare på det offentliga Jobcentre plus, motsvarande Arbetsförmedlingen, som frågade om han ville delta i det 15 månader långa arbetsprogrammet. Han tackade ja, blev hänvisad till den fristående aktören Shaw Trust och är väldigt nöjd med det stöd han har fått. Utöver hjälp med att skriva cv och öva på att bli intervjuad har han fått gå på två arbetskurser, varav en ledde till jobb på ett lager.

– Jag får mycket bättre stöd nu. Även om jag förr gick in på Jobcentre Plus för att låna en dator och söka jobb var det aldrig någon som hade tid att hjälpa mig. Här kan jag utan problem fråga vem som helst om hjälp och jag har också en personlig stödperson, säger Mohammed Khan.

Shaw Trust är en av totalt sju privata aktörer eller välgörenhetsorganisationer i England och Wales som kontrakterats av arbets- och pensionsdepartement, DWP, som huvudleverantör i Work and Health Programme. Tanken med programmet är att hjälpa de som står allra längst från arbetsmarknaden. Det handlar bland annat om personer med funktionshinder, personer med beroendeproblematik och de som nyligen avtjänat fängelsestraff. Det är frivilligt att delta för alla utom de som varit långtidsarbetslösa i över 24 månader, men den gruppen är i minoritet.

– Första mötet sker ofta lokalt på en plats som passar kunden. Det kan vara på ett bibliotek eller hemma hos personen om den lider av till exempel agorafobi. Det handlar om att bygga upp ett förtroende och ta reda på vilket sorts stöd personen får i dag och vilket stöd som behövs i fortsättningen, säger Jon Smith, ansvarig för Work and Health Programme på Shaw Trust.

I tidigare program har ett problem varit samordning mellan olika myndigheter. Jon Smith berättar om en kund som var villkorligt frigiven från fängelse och bodde i ett tillfälligt boende. Under en och samma dag blev han kallad till möten med fångvården, kommunen och Jobcentre Plus. Han stod då i valet att riskera bli av med sina bidrag, bli av med sitt boende eller åka in i fängelse. En del av Shaw Trusts arbete går ut på att samordna olika aktörer, så att liknande situationer inte ska uppstå.

Varje månad får Shaw Trust en klumpsumma av departementet för att ta hand om ett antal personer som förmedlas av Jobcentre Plus. Den största summan betalas ut först efter att kunden fått jobb och tjänat ihop en viss summa. Beloppet är i dagsläget runt 3 200 pund, motsvarande drygt 39  000 kronor. Kunderna har 21 månader på sig att tjäna in summan för att leverantören ska få betalt.

– Jag tycker att betalningsmodellen är effektiv, säger Jon Smith, och förklarar varför:

– Den får oss uppdragstagare att göra precis allt som krävs för att hitta jobb åt en deltagare. Samtidigt ger den också flexibilitet för individen. Vissa personer behöver längre tid på sig för att tjäna in det här beloppet, då är det också logiskt att de får mer stöd av oss.

Work and Health Programme är i dag det främsta exemplet på privatisering i Storbritannien. Fram till 2017 såg det annorlunda ut.

Redan på 1990-talet lades en del av offentliga Jobcentre Plus arbete ut på externa aktörer. Program som New Deal, Employment Zones och Flexible New Deal skräddarsyddes åt olika grupper. 2010 meddelade den dåvarande konservativa koalitionsregeringen att alla tidigare program skulle avslutas. I stället lanserades ett stort gemensamt program för alla långtidsarbetslösa: Work Programme.

I Work Programme hade Jobcentre Plus fortsatt ansvar för arbetssökande i tidiga stadier. Hos dem skulle arbetssökande skriva in sig och söka bidrag, skriva cv och träna på arbetsintervjuer. Men om personen inte hade fått ett jobb efter tolv månader, eller nio månader för de under 25 år, skickades hen vidare till någon fristående aktör.

18 huvudleverantörer delade på 40 kontrakt spridda över landet. Leverantörerna anlitade i sin tur över 800 underleverantörer. Varken leverantörerna eller kunderna kunde välja vem som hamnade var.

Något som var nytt med Work Programme var att huvudleverantörerna nästan uteslutande fick betalt efter resultat. De fick visserligen en mindre summa för att ta sig an en person, men det var först när en arbetslös fått jobb som ett större belopp betaldes ut. Beloppet ökade ju längre personen behöll sitt jobb. Slutsumman betalades ut efter 18 månader på samma arbetsplats.

Betalningsmodellen lanserades för att öka incitamenten hos leverantörerna att fortsätta stödja sina klienter även efter att de fått ett jobb. För att undvika att leverantörerna skulle lägga mer resurser på klienter som lättare skulle få jobb – så kallad creaming – och lämna de med större problematik åt sig själva – så kallad parking – fick de mer betalt ju längre en person stod från arbetsmarknaden.

Åsikterna om hur effektivt Work Programme var går isär. I en rapport från brittiska underhusets särskilda arbets- och pensionskommitté från 2015 fick Work Programme beröm för att de levererade ett minst lika bra resultat som tidigare arbetsmarknadsprogram för en mindre summa pengar. Men samtidigt konstaterade kommittén att runt 70 procent av deltagarna fortfarande inte hade hittat något långvarigt jobb. Enligt rapporten fick de som stod längst från arbetsmarknaden inte tillräckligt med hjälp. Dessutom ansågs betalningsmodellen vara komplicerad och ineffektiv.

Efter rapporten meddelade departementet att inga kontrakt rörande Work Programme skulle förnyas. Motiveringen var att arbetslösheten sjunkit kraftigt sedan programmet infördes och att de skulle ta med sig alla lärdomar från Work Programme i lanseringen av det betydligt mindre och nu aktuella Work and Health Programme, riktat mot dem som står långt från arbetsmarknaden.

Dr Heather Rolfe, på National Institute of Economic & Social Research, var medförfattare till en rapport som utvärderade Work Programme. Hon anser inte att det fanns några fördelar med att använda privata leverantörer i stället för Jobcentre Plus under Work Programme, förutom att det möjligen var mer kostnadseffektivt och att vissa aktörer kunde ge specialisthjälp. Arbetslösheten sjönk visserligen under de åren, men hon tror snarare att den förbättrade ekonomin var den bidragande faktorn.

Dr Heather Rolfe anser att det största problemet med Work Programme var att det var underfinansierat. Leverantörerna hade inte råd att ge tillräckligt med stöd till personer med större behov.

– Det andra problemet var betalningsmodellen som var beroende på hur snabbt du kunde hitta ett jobb åt någon. Vad som hände var att de som snabbt kunde få jobb skyndades ut i arbetslivet medan de som behövde mer stöd fick klara sig mer eller mindre själva. När vi intervjuade personer i programmet sa många att de inte fick den hjälp de var i behov av, säger Dr Heather Rolfe.

2013 släpptes en studie om the Work Programme av Third Sector Research Centre vid Birmingham University. Intervjuer hade gjorts med aktörer som var involverade. Flera aktörer erkände att de sysslade med ”creaming” och ”parking”, där de mest krävande klienterna fick lite stöd och att de i stället koncentrerade sig på ”lätta klienter” som mer sannolikt skulle ge inkomster.

Enligt rapporten var ett stort problem betalningsmodellen. Eftersom leverantörerna inte fick full betalning förrän efter 24 månader skapades en finansiell stress och flera aktörer menade att de var tvungna att utnyttja systemet för att överleva.

– Många välgörenhetsorganisationer jag pratade med var också missnöjda med att de inte fick tillräckligt många kunder skickade till sig och att de inte fick resurser att jobba med dem långsiktigt. Men det var nog inte det Work Programme gick ut på. DWP ville förmodligen få ut så många i arbete som möjligt och minska det totala antalet bidragstagare, säger Dr Christopher Damm, numera vid Sheffield Hallam University, som låg bakom rapporten.

Dr Christopher Damm är också tveksam till vilken effekt Work Programme egentligen hade för att minska arbetslösheten. Förutom en förbättrad ekonomi har också arbetsmarknaden förändrats de senaste åren. Numera jobbar många inom den så kallade gig-ekonomin i stället för att bli fast anställda.

Han anser att en fördel med arbetsprogram som Work Programme är att staten skjuter ifrån sig riskerna då leverantörerna inte får betalt om de inte levererar resultat. Men oavsett betalningsmodell tror han det är svårt att helt komma bort från problematiken med ”creaming” och ”parking”.

– Om man vill att så många människor som möjligt ska få jobb är det möjligt att det är effektivt. Men om man vill att folk verkligen ska få hjälp, kanske inte den här betalningsmodellen är bäst, säger Dr Christopher Damm.

Hela artikeln i ”På Jobbet” #3 2019