Ett år sedan lockdown infördes i England

Idag gått ett år sedan lockdown infördes i Storbritannien för första gången. Den 23 mars förra året höll Boris Johnson ett tal till nationen där uppmanade alla att stanna hemma och meddelade att alla ”icke nödvändiga verksamheter” skulle stängas ned.

Det har varit ett dramatiskt år, inte minst för Boris Johnson själv. Än i mars förra året sa han glatt att han fortfarande skakade hand med folk, till och med covid-patienter inlagda på sjukhus. Storbritannien körde länge enligt den ”svenska strategin”, men när siffrorna skenade och det fanns en uppenbar risk för att sjukvården skulle kollapsa satte regeringen in nödbromsen. 

I slutet av mars smittades också Boris Johnson själv av covid och blev så pass sjuk att han någon vecka senare lades in på sjukhus och till och med intensiven. Under några dramatiska timmar var det många britter, inklusive andra ministrar regeringen, som fruktade att han inte skulle klara det med livet i behåll.

Den dramatiska utvecklingen tillsammans med höga dödssiffror fick britterna att skärpa sig rejält. I stort sett alla följde de regler som fanns. De stannade hemma. Boris Johnson uppmanade alla att undvika att gå till livsmedelsbutiker och istället beställa hem mat. Kapaciteten räckte föga överraskande inte till. Jag försökte själv boka hemleverans av matvaror upp till fyra veckor framåt, men alla tider var tagna. Bekanta vittnade om att de satt i virtuella köer upp till två timmar bara för att komma in på hemsidan. 

De första veckorna var London spöklikt. Det var nästan ingen trafik eller människor på gatorna. Alla parklekar och många parkbänkar var avspärrade med polistejp. Det var olagligt att sitta ned utomhus. Poliser och parkvakter åkte runt och informerade alla om detta med megafoner. Man fick gå ut en gång per dag för att motionera. 

Vi träffade ingen utanför vårt hushåll på flera månader, inte ens utomhus. Jag minns särskilt en gång när vi åkte till en park med barnen. Det var en vacker försommardag och vi hade med oss saft och kakor till barnen. Vi satt ned i gräset i den nästan folktomma parken när en parkvakt kom förbi och sa att vi var tvungna att ställa oss upp och gå.

Det som hjälpte var att vädret var overkligt vackert. I England var det den soligaste och torraste våren som någonsin uppmätts. Mellan mars till maj uppmättes 695,5 timmar solsken. Det tidigare rekordet från 1948 låg på 555 timmar. Även om det var behagligt bidrog det också till känslan av ”Groundhog Day”. Alla dagar var den föregående lik. 

Framåt maj började antalet inlagda på sjukhus och dödsfall i covid19 minska stadigt. Regeringen meddelade att lättnader skulle göras stegvis, folk började slappna av mer och röra sig utåt landet och till stränderna. Folk som inte hade tillgång till egna trädgårdar eller närhet till naturområden beskylldes i media för att vara ”covididioter” som inte tog smittan på allvar.

De flesta höll sig ändå till reglerna. På BBC intervjuade de en ung tjej som bara träffat sin pojkvän utomhus sedan lockdown infördes eftersom de inte bodde ihop. Hon såg fram emot att reglerna skulle lättas upp så att de även fick umgås inomhus. Enligt lag var de dock fortsatt tvungna att hålla social distans, så hon påpekade att de inte fick ha sex.

Det var i denna veva bomben slog ned. Daily Mirror och Guardian avslöjade gemensamt att Boris Johnsons rådgivare Dominic Cummings brutit mot lockdown-reglerna. I början av april när hans fru insjuknade i misstänkt covid19 (i stort sett inga tester genomförde då), åkte paret bil med sitt barn 44 mil upp till Dominic Cummings svärfar i Durham. Då var lagen att alla i ens hushåll skulle isolera sig i fjorton dagar i det egna hemmet om någon uppvisade symptom på covid19. Att överhuvud taget resa någonstans även om man var frisk var olagligt. Motion en gång per dag i närheten av ens hem och att handla förnödenheter var den enda godkända anledningen att gå ut om man inte var en ”nyckelarbetare” som inte kunde jobba hemifrån.

Inte nog med att Dominic Cummings mot alla regler flytt London medan en covid-sjuk fru. Han insjuknade även själv uppe i Durham. Under påskhelgen, när Boris Johnson låg inlagd på intensiven och antalet dödsfall i Covid19 var skyhöga, hade vittnen sett Dominic Cummings och hans familj vid Barnard Castle, fem mil från Durham. På en surrealistisk presskonferens i premiärministerns rosenträdgård, som mest används vid officiella tillställningar och statsbesök, pratade den normalt medieskygga rådgivaren ut om händelsen. 

Anledningen till att han åkte till Durham var att han varit orolig över att inte kunna ta hand om sin son om även han liksom hustrun insjuknade i covid19. Han ”gjorde det alla föräldrar skulle ha gjort i en liknande situation”. Bilresan till Barnard Castle motiverades med att han var tvungen ”att testa synen”, då han planerade att åka ned till London igen någon dag senare. Pressen vädrade blod och krävde högljutt hans avgång. Boris Johnson sa dock att hans kontroversiella rådgivare skulle stanna kvar på sin tjänst. Som på kommando meddelade alla framstående ministrar i regeringen sitt stöd på Twitter. 

Nu var förtrollningen bruten. Engelsmännen som till regeringens förvåning slaviskt hållit sig inom restriktionerna undrade varför de skulle fortsätta med det om det inte verkade gälla för de som låg bakom dem. Ensamstående föräldrar vittnade om att de minsann tagit hand om sina barn på egen hand, trots att de varit sjuka. 

Emily Maitlis, BBC:s stjärnreporter som låg bakom den ökända intervjun med prins Andrew, sa i en öppningsmonolog till programmet Newsnight att ”hela nationen var chockad över att regeringen inte kunde se att premiärministerns topprådgivare brutit mot lockdown-reglerna”. Hon fick sedan en reprimand av sin arbetsgivare för att ha brutit mot reglerna när det gäller opartiskhet. 

Det senaste året har runt tio miljoner britter varit permitterade och fått upp till 80 procent av lönen betald av staten för att deras arbetsgivare inte ska ge dem sparken. Dessa permitteringar har förlängts i omgångar, nu senast till september 2021. Förhoppningen är att samhället då ska ha öppnat upp igen och att de flesta ska ha ett jobb att gå tillbaka till. Frågan är hur många hotell, restauranger, pubar, caféer, hårfrisörer, gym, ”icke nödvändiga affärer” som har överlevt detta år av hårda restriktioner? 

I höstas kom nyheten att den brittiska ekonomin hade sin värsta recession på 300 år. Senaste den brittiska ekonomin drabbats lika hårt var 1709 när ”The Great Frost” lamslog stora delar av Europa. Financial Times rapporterade om en studie som uppskattar att 1,3 miljoner utlandsfödda personer lämnat Storbritannien sedan pandemin kom. Den största befolkningsminskningen sedan andra världskriget. Londons befolkningsmängd tros ha minskat med 700 000 personer, eller åtta procent.

Efter att siffrorna stadigt gått ner under försommaren, fick så pubar, restauranger och hotell öppna igen den fjärde juli. Men det var fortfarande social distans som gällde. Vi beslöt oss för att åka en helg till Brighton. 

På vägen stannade vi på en pub och åt lunch. Eftersom det var den första dagen på flera månader som de öppnat var vi några av de första gästerna. Personalen försökte desperat hålla distansen på ”en meter plus”, vilket gjorde det svårt att räcka över engångsmenyerna och maten när vi beställt. Men redan när vi lämnade en knapp timme senare var de mer avslappnade.

Middag åt vi på en italiensk restaurang i Brighton. Skärmar av plast hade satts upp mellan alla bord. Servitrisen spillde ut ett glas rödvin över vår dotter eftersom hennes glasögon immats igen på grund av munskyddet. Alla var vi ovana och lite taffliga i detta ”nya normala”. 

För att få igång ekonomin uppmanade finansminister Rishi Sunak alla att ”äta ute, för att hjälpa till”. För att se till att få maximal effekt fick alla gäster 50 procent rabatt, upp till 10 pund, när de åt ute måndag till torsdag under hela augusti. Mellankostnaden stod staten för. 

Nu var det slut med budskapet ”Stay home, save lives”. Boris Johnson uppmanade alla att sluta jobba hemma och ta sig till kontoren. Britterna fick höra att om de stannade hemma riskerade de att förlora sina jobb. Under sommaren hade regeringen också tagit fram den ”världsbästa” smittspårningsappen ”track and trace” som skulle hålla smittan under kontroll. 

Tanken var att folk skulle checka in när de gick på puben, gymmet och affären. Om de varit i närheten av någon som konstaterats smittad med covid-19 skulle de bli kontaktade och tillsagda att isolera sig i fjorton dagar. Problemet var bara att många struntade att checka in och att det inte kontrollerades. Risken att tvingas till en fjorton dagar lång husarrest för att ha vistats i samma lokal som en covid-sjuk var helt enkelt för stor. 

I början september öppnade skolorna igen. Folk återvände från semestrar ute i Europa och tog då med sig viruset tillbaka. Direkt ökade söktrycket till testcentrerna dramatiskt. Med de ökade antalet tester ökade också antal positiva fall. Regeringen togs på sängen. Trots ihållande varningar, hade de inte förutsett detta scenario. Min son hann bara gå fyra dagar i skolan, innan vi fick ett meddelande om att en av hans lärare testats positivt. Som följd var hela klassen tvungna att sitta 14 dagar karantän. Tillbaka till hemskolningen med andra ord. 

Sage, det vetenskapliga råd som har rådgivit regeringen under pandemin, uppmanade till en kortare lockdown för att få smittan under kontroll. Samtidigt fanns det en stark opinion, inte minst bland de konservativa parlamentsledamöterna och hos tabloiderna, att inte stänga ned samhället igen. Den tidigare kontroversiella pandemihanteringen i Sverige sågs plötsligt som en förebild. Se ett land som har lärt sig leva med viruset utan lockdown. De ansåg att de ekonomiska och samhälleliga effekterna vida översteg risken för viruset. 

Höstlovet närmade sig och många föräldrar följde uppdateringar på regeringens hemsida slaviskt om vart man kunde resa och slippa sitta i karantän. Sverige var ett av få europeiska länder som inte hade någon ”resekorridor” till England under sommaren. Det innebar för vår del en två veckor lång hemisolering innan skolstarten, där det inte ens var tillåtet att gå ut och motionera eller handla mat. I mitten av oktober var situationen den omvända och Sverige var istället ett av få länder man kunde resa till utan problem.

I början av november hade dock situationen blivit ohållbar och Boris Johnson meddelade att en andra lockdown skulle införas. Den skulle vara i exakt fyra veckor och inte en dag längre, det oavsett hur smittosituationen såg ut. En stor skillnad mot vårens lockdown var att skolorna hölls öppna. För oss föräldrar var därför skillnaden mot tidigare inte lika dramatisk. Det gick inte längre att gå till gymmet äta ute på stan eller handla i ”icke nödvändiga butiker”. Men att skippa det under fyra veckor kändes i sammanhanget överkomligt.

Precis som Boris Johnson lovat tog lockdown slut i börjande av december. Landet delades in i fyra olika ”tiers” med olika sorters restriktioner. I London fick gym, hårfrisörer, restauranger och pubar öppna igen. Det var dock bara tillåtet att äta inomhus med personer ur sitt eget hushåll, även om det var tillåtet att mixa hushåll på uteserveringar. Det var uppenbart att många struntade i dessa regler. Det var inte heller något som kontrollerades. 

Efter bara tre dagar i ”frihet” fick vi ett nytt mejl från skolan. Denna gång var det en elev i min dotters klass som testats positivt för Covid19, hela klassen var därför tvungna att sitta två veckor i karantän. Eftersom det var så nära till jullovet, var det sista dagen hon var i skolan på ett bra tag skulle det visa sig. 

Regeringarna i England, Wales, Skottland och Nordirland kom överens om att det under fem dagar över jul skulle bli fritt fram att resa över hela landet och träffas upp till tre hushåll inomhus. Efter nästan ett år av hårda restriktioner var det verkligen den bästa julklapp britterna kunde hoppas på. 

Just då såg situationen värre ut i Sverige än i Storbritannien. Vi valde att stanna kvar i London över jul för första gången. Risken att smittas och att smitta familjemedlemmar i Stockholm var för stor. Dessutom skulle vi vara tvungna att sitta en vecka i karantän vid hemkomsten till London.

Plötsligt pekade alla siffror spikrakt uppåt. Efter bara några veckor hamnade London i tier 4, vilket innebar att alla restauranger, pubar, hårfrisörer och ”icke nödvändiga butiker” var tvungna att stänga igen. Skolor i Greenwich vittnade om smittotal bortom kontroll och kommunen ville stänga ned alla skolor i området. Men regeringen meddelade att det bröt mot lagen och tvingade dem att hålla öppet. 

Trots kritik från oppositionen, låg planen för jul kvar. Det höll fram till helgen före. Då meddelade Boris Johnson att britterna inte längre fick resa fritt inom landet eller mixa hushåll över jul. På sociala medier postades videos från fullproppade tågstationer. Många ville passa på att åka till sina anhöriga innan de nya restriktionerna trädde i kraft. 

Vi fick också för första gången höra om den ”brittiska mutationen” av viruset som var både mer smittsam och dödlig än tidigare varianter. Plötsligt införde länder runt om i världen, inklusive Sverige, tillfälliga reseförbud för resenärer från Storbritannien. 

I början av året fick vi beskedet att skolor i London skulle hållas stängda två veckor på grund av höga smittotal i huvudstaden. I övriga delar av landet fick föräldrar dock beskedet att deras barn skulle skickas till skolorna då det ansågs säkert. Efter bara en dag i skolbänken meddelade dock premiärministern att en tredje lockdown skulle införas i England på obestämd tid. 

Återigen uppmanades vi att hålla oss inomhus och endast gå ut för att handla eller motionera ”i närheten av våra hem”. Det var okej att träffa en annan person från ett annat hushåll för motion, men barn inkluderades i detta antal. För barn var det alltså olagligt att leka med en vän utomhus, om någon förälder var närvarande.

 Till skillnad från förra våren var dock lekplatser öppna. Det gjorde att barn ändå kunde leka med varandra där. Vid ett tillfälle såg jag två poliser vid en lekplats som sade åt föräldrar att inte prata med någon utanför sitt eget hushåll, men de såg mellan fingrarna när det gällde barnen. 

Det var så klart väldigt tufft som förälder att skolorna var stängda. Att försöka kombinera jobb med att ta hand om barnen och vara hemskolelärare var nästan omöjligt. Bara en sådan sak som att laga tre måltider per dag, konstant tömma diskmaskinen och försöka se till att barnen kom ut en gång per dag var oerhört tidskrävande. 

Att skolorna hållits stängda stora delar av det senaste året har även ökat de redan stora klyftorna i samhället. Privata skolor erbjöd ofta flera lärarledda timmar varje dag över zoom, medan de flesta statliga skolorna inte hade de resurserna. Det var också långt ifrån självklart att alla barn i en familj hade tillgång till en dator eller läsplatta, vilket var en förutsättning för att kunna göra skolarbete hemifrån. 

Vi var till exempel tvungna att skriva ut allt skolmaterial en gång i veckan. Det måste finnas miljontals familjer som inte har någon skrivare hemma. Det är också långt ifrån självklart att föräldrar haft möjlighet eller kunskap nog att hjälpa sina barn i skolarbetet. 

Det pratas om en förlorad ”lockdown-generation”, som riskerar att missa möjlighet till högre utbildning med lägre livslön och livslängd som följd. Det har också kommit rapporter från utsatta områden om att antalet barn som säljer droger och har dragits till kriminella gäng ökat det senaste året.

Men nu ser det ljusare ut. Sedan åttonde mars har skolorna öppnat igen i England. Idag kom också nyheten att dödligheten i Storbritannien för första gången sedan september är lägre än normalt, jämfört med genomsnittet för samma period de senaste fem åren. 

Andelen smittade ligger runt 5000-6000 per dag istället för nästan 60 000 som i januari. Antalet inlagda på sjukhus minskar också. Vaccineringen går, trots en del konflikter med EU, som på räls. Nästan 28 miljoner människor har fått minst en dos vaccin, vilket är bland de de högsta siffrorna i världen. Förhoppningen är att alla över 18 år ska ha fått minst en dos vaccin till sommaren. 

Den 29 mars ska det bli lagligt för sex personer eller två hushåll att mötas upp utomhus, inklusive i privata trädgårdar. Den 12 april blir det fritt fram att resa över hela England. Uteserveringar, gym, frisörer och djurparker får öppna igen. Den 17 mars blir det lagligt att även äta och dricka inomhus, hotell öppnas och arrangemang med publik kommer att tillåtas utomhus med social distansering. 

Om allt går som det ska är det tänkt att alla restriktioner ska vara borta den 21 juni i England. Men de flesta experter tror ändå att munskyddskrav, social distansering och internationella reserestriktioner kommer vara kvar ett bra tag framöver.